Workshopen i bilder

Nu ska vi se, tar oss tid att försöka ladda upp lite fler bilder från senaste veckan. Titta, fundera och njut. Förklaringar kommer eventuellt framöver.





gruppbilder e det absolut viktigaste som finns här, så vi var ju tvungna att inkludera åtminstone en


och här ser ni att vi fortfarande, efter 3 veckor i varandras enerverande sällskap, glatt håller ihop...
Nu ska det bli bio-kväll så ha de!

Inte många hästar i stallet men många tomtar på loftet

Onsdag och torsdag har varit helt vanliga kontorsdagar. Möten och lite arbete däremellan. Men nu förstår ni, det behöver inte det betyda att det inte har hänt lustiga saker som man kan skvallra om på en blogg som denna. Det är det finurliga i kråksången.

Här på ”kommunen” så är veckodagarna färgkodade, i onsdags var det orange/hudfärgad dag medan torsdagar är blå. Fredagar är det tvättdag och då är det valfri klädsel på kontoret. Uniformerna är blus i kanvastyg, färgmatchad dressjacka samt svart byxa. För män så är det en lätt och ledig skjorta som gäller, mest lätt, inte så ledig. Alla har exakt likadana, med t-skirt eller linne under. Vi försöker så gott vi kan koda våran klädsel för att smälta in i hissen, Åsa lyckades utmärkt idag! I morgon ser vi vår chans att verkligen komma till vår rätt, svart klädsel för att toka till det lite innan haloween helgen. Nog om klädsel.

Tre möten har vi varit på, igår var det ”intervjuer” men de familjer som skall förflyttas då de bor på ockuperad mark. De får ansöka om en bostad i de nya husen som skall byggas om de bott och ägt det hus de nu bor i sedan den 28 mars 1992. För så är det bestämt i lagen. Vi båda fann mötet ganska obehagligt då det mer var någon form av utfrågning och granskning än en intervju. Det var mest tagalog som pratades, men numer uppfattar vi lite tack vare de insprängda engelska orden. Vi lämnade mötet lite illa till mods men vi börjar samtidigt få lite uppfattning om hur processerna ser ut och hur HURA arbetar.

Idag bärjade vi med ett möte med en svensk som arbetar på Cities Development Initiative of Asia, givande möte och smidigt med samma språk! CDIA är tänkta att fylla upp gapet mellan planering och förverkligande vid utveckling av Asiatiska städer som ansöker om assistans. Det är lite så vi tänker att vi skall kunna bidra på HURA, matcha ”visions and missions” med hur verkligheten ser ut och hur deras byggnader uppfyller de krav de satt upp för sig. Humm...

Eftermiddagsmötet hade vi med våra kollegor, vi försökte diskutera och reda ut lite frågetecken kring HURA och deras arbetsprocesser. Det är mycket som förvånar oss och jag kan förstå att vi låter lite anklagande här på bloggen. Men alla dessa lagar och förbud! Helt utan anledning, eller snarare av fel anledning. Ett exempel är byggnadernas tak. De är tänkta att kunna användas av alla i huset för gemensamma aktiviteter, det finns höga staket och relativt goda förutsättningar för att kunna vara bra gemensamma platser. Men det har man nu förbjudit för att skräp hamnar i stuprören och då blir det översvämning. Varför inte bara sätta upp papperskorgar? Nä, papperskorgar är ingen ide, för ingen kommer använda dem samt att ingen tar ansvar för att tömma dom... Så då förbjuder man istället människor att använda taket. Den egentliga orsaken till översvämningar på taket är dock ett konstruktionsfel från byggskedet, men då byggfirman gått i konkurs är det kört. Tröttsamt.

Klockan tre idag så ringde en skolklocka på våning 10, alla ställde sig upp, de röda flimrande lamporna tändes vid altaret och ett kassettband spelades upp med eftermiddagsbönen. Han måste ha mycket att göra där uppe på sitt moln om han skall hinna lyssna på alla dessa böner våran vän gud. ”Guida oss på vägen för att ge vårat arbete mycket frukt”. Vi har inget emot gud eller religioner men för guds skull, ge karl lite vila ibland och jobba!

Vi tar för givet att det är mest vänner och familj som läser denna blogg och vi hoppas att de känner oss så väl så att ironin inte missuppfattas som ondska, ilska eller missnöje. Förlåt oss i annat fall. Amen.

 

Vi skulle gärna vilja visa fler bilder men det tar sån tid,

och vi är så trötta. Håll tillgodo.

 

 

 

 

 


Veckans ord. förvirring.

Tillbaka på fast mark igen så att säga. Det känns nu väldigt längesen vi masade oss upp i ottan, packade med oss en flaska med nyponsoppa och 4 knäckebrödbitar och tog en taxi genom stan i torsdags morse. Många gråa hår har slagit rot, agressioner och ohämmade skrattattacker har blandats och obegripliga mängder ris har konsumerats. Vi ska försöka börja från början…

 

Workshopen om ”Water and Sanitation in Urban Poor Communities” var för 30 studenter eller unga yrkesverksamma arkitekter, ingenjörer och andra berörda yrkesgrupper tillsammans med engagerade medlemmar i olika organisationer från 3 olika informella bostadsområden i Metro Manila. Den anordnades av TAO-Pilipinas, en grupp arkitekter och planerare som är våra skyddsänglar här i staden. Två dagar var fullsmockade med föreläsningar på ett ”resort” strax utanför staden, två dagar var studiebesök, ”community workshop” och övernattning hos familjer i de 3 berörda bostadsområdena och de två avslutande dagarna var presentation och färdigställande av projektplaner.

 

Förväntansfulla anlände vi Villa Christina, Antipolo, en byggnad med anor från 1994. Ljusrosa betong med fina sprickbildningar i fasaden, högblankt polerat marmor golv och en hiss vars dörrsensorer antingen reflekteras mot för ljusa ytor så de inte ser oss blekfisar eller får spel om någon som är längre än 1,50 passerar. Vet inte annars hur man ska förklara att alla fyra utbölingar lyckades klämmas fast åtminstone en gång var. För att gå vidare till föreläsningarna så var det mesta mycket intressent men vi kan inte gå i god för allt som hände då våra språkkunskaper i tagalog som tidigare nämnts är begränsade. Tyvärr drar det ju lätt ut på tiden när det ska fotograferas ordentligt, filmas från minst två vinklar och delas ut certifikat till alla inblandade hela tiden. När vi snubblade ut ur föreläsningssalen den första dagen hade vi suttit i samma rum i mer än 10 timmar. Och då blev vi ”den internationella delegationen” utan att få veta riktigt varför utskickade i förväg… Ni ska inte tro vi blev dåligt omhändertagna dock, det serverades såklart mat oavbrutet, erbjöds stolar så fort man reste sig och översattes glatt när språksvårigheter uppstod.. (under första dagen alltså).

 

Andra dagen fortlöpte ganska likt den första. Tidig morgon, vitlöksris och helstekt fisk till frukost (skeptiska blickar utbyttes mellan 4 förvirrade utlänningar innan vi dök över kaffet istället) och många föreläsningar om framförallt bajsbeteenden, det utlöstes många genanta fniss vill jag lova. Allt eftersom dagen flöt började det bli en viss sammanhållning inom denna internationella delegation. Det är ju sååå skönt att få bekräftat att man inte e de enda två knäppgökar från långt borta som sitter och tycker att folk ibland beter sig märkligt här, utan att andra som kommer hit från andra ställen också tycker det. Det är antagligen det vår nyfunna vänskap med Carla från Venezuela och Claudio från Italien bygger på. De bor i Bankok och gör lite nästan samma sak som vi fast eventuellt lite mer avancerat och i lite längre tid. Det har alldeles säkert skrattats mycket och gott åt oss, men vi har garanterat skrattat minst lika mycket tillbaks.

 

När det så blev dags att åka ut i verkligheten blev det ett känslosamt avsked, vi hade delats in i olika grupper… Alla var oroliga för hur vi förvirrade stackars svenska flickor skulle klara oss utan varandra. Så kanske även vi.. Men, sån är verkligheten. Så medan Åsa åkte genom hela Manila ut till havet och 2000 hus på pålar i vattnet hamnade Louise mitt i Quezon City på nästan känd mark, men också den kanske skitigaste mark man kan tänka sig. De följande dagarna var fantastiska, på många sätt. Att se förvirringen hos studenter från stan som ska försöka organisera sig själva var ju en upplevelse. Att vi från andra sidan jorden som inte förväntas veta någonting om något här var de som var minst förvånade över förhållandena dit vi kom är ju absurt och helt galet. Men om vi istället ska fokusera på vad vi faktiskt upplevde så spelade inte bortskämda 19åringar någon roll egentligen, inte ens att de tröttnade på att översätta samtalen gjorde särskilt mycket i slutändan. Det fanns gott om glada barn att leka med som inte brydde sig om ifall man förstod varandra eller inte, fantastiskt drivande men blyga kvinnor som tog in oss i sina hem och skämde bort oss så gott de kunde med överflöd av god mat och värme.

 

Workshopen gick ut på att genom brukardeltagande och vägledning av studenterna utveckla ett genomförbart projekt som ska förbättra förhållandena i området, helst sanitära förhållanden men eftersom initiativet ska komma från de boende ska det vara något som de tillsammans med organisationen vill och kan genomföra. Tyvärr kunde vi pga av språkproblem inte delta så mycket i själva community-workshopen, men vad gör det egentligen. Det var när vi kom tillbaka till Villa Christina på måndag morgon, trötta men glada och Louise full med någon slags bett, som frustrationen kom smygande. Att folk, som aktivt anmält sig för att hjälpa till och göra någon skillnad här i kaoset, kan vara så ignoranta och dåliga på att lyssna till andra att det går ut över ett arbete som väckt hopp hos så många som behöver det och också utlovats till de som lagt dyrbar tid på det gör oss trötta. Efter många timmars oprodiktivt arbete, ett antal avsides utbrott på svenska och ev ännu fler på italienska, blev det till slut ändå något gjort. Workshopen avslutades med åtminstone 2,5 genomförbara projekt med tidplaner och redo att sättas igång. Vi åkte därifrån ännu tröttare, livligt diskuterande, glada att slippa vissa, men också glada att ha med oss två extra. Istället för att åka direkt hem och sätta oss och blogga och maila bakom var sin dator hade vi en mycket trevlig kväll i våra kvarter med Claudio och Carla som behövde någonstans att sova en natt. Snälla som vi är erbjöd vi dem glatt vårt klinkergolv…

 

Det blev kanske inte så utförligt inlägg som man skulle ha kunnat önska, men skulle det å andra sidan fortsatt hade det blivit så långt att ingen orkat läsa något alls. Så det får räcka så här så länge, internätet vill inte heller ladda upp några bilder så det får bli en kavalkad en annan dag. Här är det för länge sedan sovdags ser ni. God natt och GRATTIS EBBA. fortsättning följer.


15 minutes of Fame

Idag har vi varit med i en talk-show! Utan att egentligen veta varför begav vi oss mot DHC Building. En gó trio från kontoret skjutsade glatt oss till mötesplatsen. Väl där träffade vi två personer från the Presidential Commission for the Urban Poor, som varje onsdag sänder en show med titeln ”Urban Poor´s journey”. Vidare mot studion. Damernas sminkväskor fram och våra ansikten genomgick en mindre förvandling. Som två blåglåmiga men dock orörda diamanter föddes stjärnorna i oss. Lite blått här, lite rosa där och lite rouge på slutet - ”to make us more beautiful”. Sen var det dags för sändning, gick sådär. Svårt att hitta korta och bra svar samt att knyta an det hela till detta projekt, vårens projekt och förhållanden i Manila jämfört med i Sverige. Men vi hoppas att man förstår något från våra gemensamma något vacklande svar. Tyvärr har vi inte kunnat titta på programmet ikväll. Till 19 sändningen hade vi endast antenn, till 22 sändningen skaffade vi en kabel. Men fel. Utbudet var inte så stort i vår mataffär, man kan säga att vi hoppades på det bästa. Men men, vi skulle få en kopia på skiva så får vi ha filmkväll en annan kväll. Med popcorn. Och nationalsång. Vi bjöd våra nya vänner på bilar, mycket uppskattat av programledaren! Det rådde lite frågetecken kring huruvida man skulle spotta ut bilen när man tuggat klart eller svälja bilen när man kände sig färdigtuggad. Ett bra exempel på en liten sak som känns självklart för oss bilätare, men som kan förvirra andra. Vi funderar mycket på hur ofta vi gör saker här som verkar heltokigt i andras ögon. Vi tror ganska ofta...

 

Nu kommer det att bli uppehåll i bloggeriet i ungefär precis 6 dagar. Vi skall delta i en workshop som handlar om ”water and sanitation”. Det hela arrangeras av TAO Philippinas och vi känner oss väldigt glada över att vi får vara med. Man kan nå oss på våra mobiltelefoner om man vill. Annars så lovar vi att snart skriva igen, och då kan jag tro att det blir långt och till och med lite spännande... det ni!

 

Förresten, vi har en adress om någon vänlig själ därute vill sända oss ett brev. Såntdäringa riktigt brev då. 709 MRL Building, Malakas Street, Barangay Central, Quezon City, Metro Manila

 

Vi skulle nog avråda er från att skicka diamanter och andra juveler, vi har ännu inte lokaliserat exakt vart posten kommer..

Trevlig helg!


Tisdag på kontoret

Tro det eller ej, vissa dagar är bara vanliga arbetsdagar även i detta landet. Efter att igår ha blivit runtdragna i stadshuset för att hälsa på först borgmästaren (som inte hade tid med vare sig oss eller det inbokade mötet som de andra var där för) och sen vice borgmästaren som pratade ivrigt om klimatkonferensen i Köpenhamn och hans initiativ till att koppla samman alla avloppssystem i staden har det idag varit skönt att bara sitta still på kontoret och titta på datorskärmen. Och tro det eller ej, vi har faktiskt kommit igång och fått lite gjort.. Vi tror att vi har kommit på något bra, men man vill ju inte säga för mycket i ett så här tidigt skede ifall vi skulle upptäcka att det inte var så smart ändå. Den insikten skulle kunna komma imorgon...

Samtidigt övar vi upp kunskaperna om vårt eget land för att kunna svara på alla konstiga frågor vi får. Det har lästs på om regering och riksdag, det övas flitigt på nationalsången och fader vår (för den dagen någon av oss kommer tvingas hålla i bordsbönen) och köps enbart svensk juice i affärerna.. Av någon anledning har vår mataffär slagit på stort när det gäller inköpen av cypriotisk juice med svensk text. Vårt nya helt filippinska nöje däremot är tricycle-åkning. Dessa fantastiska små färdmedel som är precis så stora att vi kan kila in oss i sidovagnen båda två och sitta där stadigt och säkert för transport de där korta men skoskavsgivande sträckorna mellan jeepney-stoppet och lägenheten eller när man inte orkar bära 10 liter vatten hem från mataffären. Man får väl lägga till att det e tur det är nerför från affären, annars hade det nog blivit svårt med den transporten. En vacker dag kommer vi få krångla oss ut och putta på för att hem båda två. Vi är något över standard-storlek så att säga...

Bröllop, spår av översvämningen och Mr. Ed

För att ha oroats över en oplanerad helg med ingenting att göra, har den varit överaskande intensiv. Vi tänkte först åka till vulkanen Taal å vandra runt över hela helgen, men efter att ha försökt boka rum på ett hotell som inte längre fanns kvar efter tyfonen vågade vi inte riktigt fortsätta på den idén. Efter mycket funderande igår förmiddag bestämde vi oss till slut för att åka till Chinatown och ta en titt, vi e ju trots allt turister...  Vi trodde oss ha listat ut hur vi skulle ta oss dit och traskade ner längs gatan för att komma till rätt Jeepney-stopp. Det var då vi mötte Mr. Ed, en jurist på stadshusets avdelning för "urban poor affairs" som vi träffade på ett möte i fredags. Han backade just ut med bilen och sade han skulle åt vårt håll. Han erbjöd oss skjuts och vi hoppade glatt in. Två timmar senare släpptes vi av i Chinatown, efter en mindre guidning runt stora delar av staden. Vi fick se parker, kyrkor, stadshus, senaten, teatrar, restauranger och Star City den stora nöjesparken. Samtidigt som vi pratade om bostadsproblemen i stan, hur svårt det var att hitta lämpliga platser att bygga på och få folk att vilja flytta dit. Alltihop mycket intressent, men inte vad vi hade räknat med när vi åt frukost... När vi till slut kom fram var vi så hungriga att det var rakt till närmsta restaurant som hade något mer än grodlår på menyn. Vi hittade en trevlig precis intill en liten stinkade flod, rädslan för magsjuka kom långsamt krypande över delar av vår duo men nöden har ingen lag: e man hungrig så e man. Och maten var fantastiskt god, och inte har vi blivit sjuka heller. Efteråt strosade vi runt lite i området, vars centrum var en kyrka. Vi hörde musik och såg en massa folk så vi smög in och satte oss, just i tid för att höra de avslutande orden i en vigselakt. Och se fotograferingen, alla gäster i alla kombinationer skulle nog fotas med brudparet innan nån fick ge sig därifrån. Vi iaktog spektaklet en stund innan vi gav oss av hemåt igen. Men att hitta en taxi som ville köra så långt i lördagstrafiken var inte lätt, det blev till att förhandla och sedan snurra runt runt i staden för att hitta den bästa vägen. Vet inte hur många små mystiska gränder vi passerade genom.


Eftersom Mr. Ed så gärna ville fortsätta visa oss staden och dess mer svåråtkomliga delar bestämde vi träff för en ny utflykt idag. Han hämtade oss i den stora bilen idag för att kunna köra på besvärliga vägar.. Och så bar det av, det var en intensiv resplan får man väl säga och vi förstod inte alltid vart vi var eller varför. Men det började med ett besök hos the chairman of Barangay Bagong Silagan. De höll som bäst på att arrangera flytten av de familjer som förlorat sina hus i översvämningen, fram till nu hade de fått bo hos vänner, i samlingslokaler mm men imorgon ska åtminstone de 300 från detta samhälle få flytta in i nya hus någonannanstans. Resan fortsatte genom mer och mindre översvämningsdrabbade områden för att titta på olika bostadsområden Ed hade varit inblandad i. Mycket intressent utflykt, men vår nya vän Mr. Ed har uppenbarligen en förmåga att fortsätta mala på utan något behov av energi-intag eller vila. Till skillnad från oss svenska flickor... Till slut blev det lunch tid (vid 4 ungefär) och efter att ha sett på utsikten över staden från en konferensanläggning lyckades vi avstyra ytterligare guidning av området där vi bor och lyckades så begränsa utflykten till att bara ha tagit 6 timmar. Nu ska ingen tro att vi inte uppskattar all omtanke och vänlighet vi möter här. Men ibland är det lite svårt att koncentrera sig på var man är och varför samtidigt som man försöker undvika slå huvet i taket varje gång bilen guppar till (vilket inte är sällan) och försöker förklara hur regeringen fungerar, vem som bestämmer vad, svara på varför vi inte har några problem med bostadsområden där folk bygger som de vill utan att äga marken, hur välfärdssystemet och skatteindrivningen fungerar i Sverige och att Sverige inte är vare sig Schweiz eller en amerikansk delstat. När Louise försökte förklara att vi är en del av den Europeiska löken (onion) men inte använder Euro samtidigt som jag fick frågan varför vi använder pund istället för kronor för att betala inom sjukvården insåg vi nog båda att en del missförstånd är oundvikliga...


tillsammans med Barangay-Captain and Mr. Ed


Veckoslut och grattis pappa Knut!

Detta blogginlägg  med ett vackert fågelmedley är speciellt gjort för Knut på hans födelsedag. Då min kamera inte är så snabb och bra har jag mest bilder på fågelmotiv. Men bild 2 är på svalor som sover, eller solar, på en vägg. Tror jag. Grattis Grattis i vilket fall. Förresten, för er som inte känner min far så är fåglar för honom som tomtebesöket på julafton är för oss andra. Det allra bästa i hela hela världen.



För övrigt så har vi idag suttit med och lyssnat på presentationer på arkitektskolan här i Manila. Socio-cultural aspects of housing. Intressant, men ibland lite svårt med tagalog/engelska. Efter det så bar det iväg mot ett möte på kommunen med lite olika parter som är inblandade i detta projekt. Vi satt mest och lyssnade och åt eftermiddags snacks, det bjuds alltid på gosaker. Ingen fruktlåda här inte! Vi kan konstatera att det inte bara är i Sverige som statliga myndigheter inte alltid är så effektiva. Pengarna tickar allt medan pappershögarna växer...

I kväll blir det bio på SM mall, en go Hollywoodrulle hoppas vi det bjuds på, och pops.

Pyntat lägenheten

Nu har vi fixat vårt mobila bredband, åtminstone för ikväll... Tror det är vädret som påverkar det lilla sticket, ännu en manick som inte tycker om regn helt enkelt. Hur som helst, vi har också hunnit hem och fota lägenheten. Här kommer en kvalkad av inspirerande inredningsbilder. Nämnas bör att dekorationerna antingen inhandlats på den lokala super marketen, eller tagits med hemmifrån som presenter att dela ut här. Den senare kategorin tjänar bara temporärt som dekoration här, tills vi möter någon som är värd en metallic-älg el dyl. Flaggor har vi många, så där finns inga restriktioner... Titta och njut.




Torsdag

I morse var det lite kallt när vi vaknade, tro det eller ej! Men det dröjde inte länge tills vi var tillbaka i ett varmt och klibbigt tillstånd. Man vänjer sig sakta, men ibland blir man tokig! Gårdagskvällen tillbringade vi hemma, vi gick och köpte lite pynt till vårat rum samt lite praktiska prylar såsom galgar, muggar och städartiklar. Sen städade vi och pyntade så nu är det så fint så, affischer för barn med tagalog ord till bild. I bästa fall kommer vi kunna kommunicera med barn under 1 år innan vi packar våra väskor och far hem. Men inte skall vi hoppas på för mycket, vi verkar båda ha uselt språksinne. Våra kollegor försöker tappert lära oss vissa vänlighetsfraser, och vi försöker lika tappert komma ihåg dessa, men helt utan framgång. Tyvärr.

Idag har vi varit vid en site som HURA (organisationen vi jobbar med) håller på att utveckla bostadshus på. Området ligger i Quezon City, barangay Escopa III. QC kommun består av 142 barangayer som kan liknas med svenska stadsdelsnämnder, om vi inte är helt ute och cyklar. Staden är också indelad i 4 distrikt och en mängd projekt. Distrikten och projekten är vi ännu inte helt säkra på vad det är. Efter vårat studiebesök som ackompanjerades av 4 kollegor så har vi suttit på kontoret och påbörjat arbetet med att hitta kartmaterial och läsa på lite historia och artiklar om Escopa. Det känns kul att komma igång så sakteliga.


Fin skyllt utanför hissarna i city hallen, borgmastaren i täten! Humor!



Escopa III. Åsa på kontoret. Utsikt från kontoret, det rosa tornet är vårat hus!
Nu måste vi gå härifrån innan grindar stängs och larm aktiveras.


Den filippinska välkomstkommitén

OJ. Redan ett dygn i Filippinerna... Det känns nu längesedan vi sömnigt traskade ut från Mirador Mansion i Hong Kong och släpade våra 50 kilo packning till flygplatsen. Resan hit gick väldigt smidigt dock, frånsett några oroväckande ljud planet gav ifrån sig ibland. Vi verkade vara de enda som reagerade dock, så det lugnade oss och hela planet landade där det skulle till slut så det skulle nog vara så. Precis innan landningen flög vi över en del översvämmade områden, men sedan dess har vi inte sett något som vittnar om översvämningen. Förutom en del insamlingsbössor och liknanade. Och ända sedan vi kom av planet har vi blivit omhuldade. För första gången i våra liv blev vi mötta med NAMNSKYLT direkt utanför tunneln från planet. En liten man som hjälpte oss att lämna rätt lapp till rätt person i rätt ordning och hämta bagaget som kom jättesnabbt och sedan ta oss till Faith och Alma som stod med öppna armar i ankomsthallen. När vi sedan kommit iväg i Almas bil (med Almas chafför) gick det inte riktigt lika snabbt framåt längre... trakikstockning kallas det nog.. Men vi kom fram, till vår lägenhet där vi blev mötta av dem vi ska samarbeta med. Efter snabbvisit och presentation av alla glada människor, bar det iväg igen. Efter en stund förstod vi att det var lunch-dags. Mycket god mat blev vi bjudna på och vanligt lunch-pladder verkar fungera som konversation här också. Vi försökte lära oss lite Tagalog, men upptäckte snart att våra nya vänner hade mycket lättare för att lära sig de svenska fraserna än vi hade med deras. Efter lunchen blev det så lite tid för shopping, vi insåg där någonstans att vi inte hade den sortens kläder vi kanske borde, och så saknade lägenheten en del viktiga saker. Så som kuddar, lakan och toapapper. Det blev SM mall. Alma med chafför körde dit oss, och hämtade oss 4 timmar senare eller så. Att det ska vara så svårt att köpa lakan.. Vi brydde oss mest om priset och storleken, expediten mest om mönstret... Det e svårt när man har olika prioritet..

Utmattade lyckades vi ändå laga oss en god soppa till middag och misslyckas använda det nyinköpta mobila bredbandet innan vi somnade.

Idag har det blivit buisness. I våra nyinköpta business-outfits gick vi till City Hall efter lunch för att presentera oss för Chefen Secretary Enriques och hans crew. Det gick bra tror vi. Han verkar vara en skärpt man. Vi har också fått en liten kontorshörna och tillgång till det obegränsade nätverket. Alla andra är avundsjuka för att vi kan facebooka på arbetstid...

Tyvärr har vi glömt kamerakabeln hemma, så det blir inga nya bilder idag. Men misströsta inte, det är på väg. Nu blir det pancakehouse.

Sista dagen i Hong Kong

Vi vaknade å upptäckte rätt snabbt att vi inte visste riktigt vad vi skulle ta oss för denna sista dag i Hong Kong. Så vi tog det minst sagt lugnt under morgonen. Men när vi väl gick ut blev det ändå en ganska händelserik dag. Vi började med kaffe, sen lite souvenirer. Och så tog vi båten över till Hong Kong Island å tittade lite närmre på de där mest kända höga husen som finns där, de kinesiska storbankernas huvudkontor. De var stora, höga och svåra att ta sig in i... Så vi åkte spårvagn i stället, så långt det gick åt ena hållet. Små tvåvåningsvagnar använder dom, som tar sig mycket långsamt fram och inte verkar särskilt effektiva, men ändå välanvända. Helt fullt i stort sett hela tiden. När vi gick av hittade vi en liten trevlig marknad som sålde ungefär samma saker som alla andra marknader i staden, men kanske lite billigare... Vi köpte iallafall billiga flip-flops. Så åkte vi hela vägen tillbaka igen och lite till och letade upp en Bird Garden där folk skulle gå på promenad med sina fåglar, men det var mest försäljning av jättemånga fåglar i jättemånga burar. Lät vackert, luktade mindre gott.




Till slut, som storslagen final på en vecka i Hong Kong blev det ljus- och ljudshow. Alla de största skyskraporna ute på Hong Kong Island blinkade i takt till musik, i 20 minuter... Nåt slags rekord tydligen. Mycket märklig upplevelse, vi hoppas stadens invånare har gått hem någonannanstans innan det där börjar annars måste det framkalla många epileptiska anfall...



Söndag

Ännu en ganska trött morgon, vi kan liknas med två klubbade sälar när klockan ringer. Men när vi väl lyckats ta oss upp ur våra sängar är vi ganska snart ute ur vårat lilla rum. Vi började dagen med att gå till konstmuseet och titta på kinesisk målarkonst från 1500 talet, mycket fint! Sedan köpte vi en second breakfast som vi åt i takt till bidragen i Hong Kongs årliga trummtävling, små och stora barn liksom små och stora trummor. På eftermiddagen åkte vi till utkanten av staden för att titta på 25 m Buddha, en stilig man. Linbana för att komma dit, högt och ganska långt. Louise lite lätt höjdrädd, Åsa glad. Kvällen har vi spenderat på en lyxig skybar, tyvärr regn och disväder, så utsikten var sådar. Efter detta dyra besök gick vi vidare till en nattmarknad med allsjöns blingbling och kul grejer.


Linbana, kul.

Big Buddha utflykt.



Travellers Friendship Hostel, Mirador Mansion. En blandning av sött och salt. Men vårat rum är så fint så.

Lördag på stranden och Grattis farfar!

När det är lördag tar man väl ledigt även från turistandet?? Vi tog oss helt enkelt till standen. Och den hittar man om man tar bussen runt Hong Kong Island. Först hamnade vi dock i Aberdeen, en "liten" fiskestad där det ska finnas en hel befolkning som lever på båtarna i hamnen och aldrig varit i land annat än på begravning. Men vi förstod inte riktigt var småstaden tagit vägen, det var lika höga höghus där som i resten av staden men kanske inte riktigt lika många. Efter att ha tittat på fiskar, fiskare, fiskebåtar och fiskrensare åkte vi vidare till stranden. Bada, läsa bok och ha det fint, det är inte mycket annat man kan göra i 32 graders värme. På vägen hem blev det mycket god kinamat och sedan en något virrig jakt på ett kinesiskt bageri.





Och så grattis farfar på födelsedagen! attans att man missar tårtan bra för att man inte är på rätt plats..

I kina-kursens hasor för en dag

Som sagt gick vi rakt in i 26 studenter från arkitektskolan i Lund igår kväll. Imorse letade vi medvetet upp dem igen och naglade fast oss i deras släptåg för dagen. Det var en något förvirrad och trött fårskock, och deras ledare blev minst sagt förvånade när vi dök upp på mötesplatsen imorse... Men sedan bar det av i samma makliga tempo som vi brukar ha. Det blev båt och buss till Hong Kong University (någonstans uppe på Hong Kong Island), frukost på Starbucks och sedan introduktion till deras stadsbyggnadskurs. Den hölls av en kinesisk professor som läst på Chalmers och pratade nästan flytande svenska. Än en gång, världen är inte så stor. Sedan blev det lunchdags och vi fick uppleva det (efter fyra år på vår skola) välkända kaoset en så stor gruppresa innebär.. Vi är allt ganska nöjda med att bara behöva tillgodose två viljor varje dag, än så länge iallafall. Men framåt eftermiddagen när alla skingrats för vinden, lyckats hitta ner till hamnen igen och åter samlats besökte vi ett stort arkitektkontor främst inriktat på stadsplanering. Med kontor på 20e våningen i ett hus precis på kajkanten. Förutom att det faktiskt var ganska intressent, hade de ju också hyfsat bra utsikt därifrån. När vi väl kom därifrån hade vår energi dock tagit helt slut, viljan till socialt umgänge hade bytts ut mot leda av allt väntande och så plötsligt så tappade vi också bort allihop igen... Trots allt glada i hågen traskade vi så hemåt och lät oss för en gångs skull snappas upp av en liten man med menyer från en indisk restaurang. Det var bara att gå in i det där huset, ta hissen upp och slå sig ner. Nå väl, det var helt sant. Däremot var det inte helt enkelt att hitta ut igen...

TackyPR goes Hong Kong

en hälsning till åsas snälla storebror. tack för presenten, och visst gör jag som jag blir tillsagd. fortsättning följer...




Dag 3 & Grattis Folke Fej!

ännu en dag av turistande, kan liknas med en påse gott och blandat.
när vi nu summerar dagen kan vi dock bara komma på att vi gick uppåt på nathans street först, sen gick vi ner. sen åkte vi tunnelbana upp igen. besökte ett tempel och åt nudlar till de andra gästernas förtjusning för att sedan åka tillbaka. kan verkas lite torrt, men vi känner oss mycket nöjda! höjdpunkten var nog ändå kunqu opera, en tvåmansföreställning om "the forbidden city". fint. i hisskön mötte vi märkligt nog ett trött gäng "klasskamrater". så nu återstår bara att säga att världen allt är bra liten ändå, grattis folke på 1 årsdagen och gonatt.



Going to the Kunqu Opera



En halv dag i Hong Kong.

Jaha, en 18 timmars flygresa leder altså till 13 timmars sömn... Jaja. Vi hann iallafall ut å titta lite på Hong Kong innan vi blev trötta igen. Och jodå, vi har fått ett antal erbjudanden om skräddarsydda kläder, porträttfotografering och rolex-kopior men ingen har lyckats charma oss än. Vi är kan hända de mest zombie-liknande turisterna i stan faktiskt, energinivån stiger långsamt men vi har rört oss i sakta mak under vår eftermiddag på stan. Men vi har ändå hunnit med båttur över till Hong Kong Island, letat oss fram till the Peak Tram som går upp till en bergstopp och ett mall fullt med turister. Där tittade vi ut över staden och promenerade runt lite i skogen och lyssnade på fågelkvitter. På väg tillbaka lyckades vi till slut hitta SoHo och åt snabbt lite middag innan vi blev trötta igen och spatserade hemåt till något av det minsta hotelrum jag någonsin sett. Men trådlöst nätverk har vi och både dusch och toalett, verkligen i kombination visserligen men ändå.. Ska försöka lägga upp några bilder från dagen också, får se om vi lyckas.

Louise läser på i boken på väg över till Hong Kong Island.Man skulle kunna se hela Hong Kong, men det var nog mest dis ändå.Kina = drakeBehövs förklaring? Det är så här det ser ut.

Välkommen!

hej hej,

nu har vi öppnat en blogg eller vad det nu kan tänkas heta på bloggspråk. vi är i hong kong och har sovit en massa och nu skall vi bege oss ut på sightseeing. spnnande! på det hela taget har vi det bra!

vi kan inte lova att vi kommer att ta hand om bloggandet men vi skall göra ett ärligt försök. nog om det.

nu går vi.


RSS 2.0