housinginmanila

Tillbaka på fast mark igen så att säga. Det känns nu väldigt längesen vi masade oss upp i ottan, packade med oss en flaska med nyponsoppa och 4 knäckebrödbitar och tog en taxi genom stan i torsdags morse. Många gråa hår har slagit rot, agressioner och ohämmade skrattattacker har blandats och obegripliga mängder ris har konsumerats. Vi ska försöka börja från början…

Workshopen om ”Water and Sanitation in Urban Poor Communities” var för 30 studenter eller unga yrkesverksamma arkitekter, ingenjörer och andra berörda yrkesgrupper tillsammans med engagerade medlemmar i olika organisationer från 3 olika informella bostadsområden i Metro Manila. Den anordnades av TAO-Pilipinas, en grupp arkitekter och planerare som är våra skyddsänglar här i staden. Två dagar var fullsmockade med föreläsningar på ett ”resort” strax utanför staden, två dagar var studiebesök, ”community workshop” och övernattning hos familjer i de 3 berörda bostadsområdena och de två avslutande dagarna var presentation och färdigställande av projektplaner.

Förväntansfulla anlände vi Villa Christina, Antipolo, en byggnad med anor från 1994. Ljusrosa betong med fina sprickbildningar i fasaden, högblankt polerat marmor golv och en hiss vars dörrsensorer antingen reflekteras mot för ljusa ytor så de inte ser oss blekfisar eller får spel om någon som är längre än 1,50 passerar. Vet inte annars hur man ska förklara att alla fyra utbölingar lyckades klämmas fast åtminstone en gång var. För att gå vidare till föreläsningarna så var det mesta mycket intressent men vi kan inte gå i god för allt som hände då våra språkkunskaper i tagalog som tidigare nämnts är begränsade. Tyvärr drar det ju lätt ut på tiden när det ska fotograferas ordentligt, filmas från minst två vinklar och delas ut certifikat till alla inblandade hela tiden. När vi snubblade ut ur föreläsningssalen den första dagen hade vi suttit i samma rum i mer än 10 timmar. Och då blev vi ”den internationella delegationen” utan att få veta riktigt varför utskickade i förväg… Ni ska inte tro vi blev dåligt omhändertagna dock, det serverades såklart mat oavbrutet, erbjöds stolar så fort man reste sig och översattes glatt när språksvårigheter uppstod.. (under första dagen alltså).

Andra dagen fortlöpte ganska likt den första. Tidig morgon, vitlöksris och helstekt fisk till frukost (skeptiska blickar utbyttes mellan 4 förvirrade utlänningar innan vi dök över kaffet istället) och många föreläsningar om framförallt bajsbeteenden, det utlöstes många genanta fniss vill jag lova. Allt eftersom dagen flöt började det bli en viss sammanhållning inom denna internationella delegation. Det är ju sååå skönt att få bekräftat att man inte e de enda två knäppgökar från långt borta som sitter och tycker att folk ibland beter sig märkligt här, utan att andra som kommer hit från andra ställen också tycker det. Det är antagligen det vår nyfunna vänskap med Carla från Venezuela och Claudio från Italien bygger på. De bor i Bankok och gör lite nästan samma sak som vi fast eventuellt lite mer avancerat och i lite längre tid. Det har alldeles säkert skrattats mycket och gott åt oss, men vi har garanterat skrattat minst lika mycket tillbaks.

När det så blev dags att åka ut i verkligheten blev det ett känslosamt avsked, vi hade delats in i olika grupper… Alla var oroliga för hur vi förvirrade stackars svenska flickor skulle klara oss utan varandra. Så kanske även vi.. Men, sån är verkligheten. Så medan Åsa åkte genom hela Manila ut till havet och 2000 hus på pålar i vattnet hamnade Louise mitt i Quezon City på nästan känd mark, men också den kanske skitigaste mark man kan tänka sig. De följande dagarna var fantastiska, på många sätt. Att se förvirringen hos studenter från stan som ska försöka organisera sig själva var ju en upplevelse. Att vi från andra sidan jorden som inte förväntas veta någonting om något här var de som var minst förvånade över förhållandena dit vi kom är ju absurt och helt galet. Men om vi istället ska fokusera på vad vi faktiskt upplevde så spelade inte bortskämda 19åringar någon roll egentligen, inte ens att de tröttnade på att översätta samtalen gjorde särskilt mycket i slutändan. Det fanns gott om glada barn att leka med som inte brydde sig om ifall man förstod varandra eller inte, fantastiskt drivande men blyga kvinnor som tog in oss i sina hem och skämde bort oss så gott de kunde med överflöd av god mat och värme.

Workshopen gick ut på att genom brukardeltagande och vägledning av studenterna utveckla ett genomförbart projekt som ska förbättra förhållandena i området, helst sanitära förhållanden men eftersom initiativet ska komma från de boende ska det vara något som de tillsammans med organisationen vill och kan genomföra. Tyvärr kunde vi pga av språkproblem inte delta så mycket i själva community-workshopen, men vad gör det egentligen. Det var när vi kom tillbaka till Villa Christina på måndag morgon, trötta men glada och Louise full med någon slags bett, som frustrationen kom smygande. Att folk, som aktivt anmält sig för att hjälpa till och göra någon skillnad här i kaoset, kan vara så ignoranta och dåliga på att lyssna till andra att det går ut över ett arbete som väckt hopp hos så många som behöver det och också utlovats till de som lagt dyrbar tid på det gör oss trötta. Efter många timmars oprodiktivt arbete, ett antal avsides utbrott på svenska och ev ännu fler på italienska, blev det till slut ändå något gjort. Workshopen avslutades med åtminstone 2,5 genomförbara projekt med tidplaner och redo att sättas igång. Vi åkte därifrån ännu tröttare, livligt diskuterande, glada att slippa vissa, men också glada att ha med oss två extra. Istället för att åka direkt hem och sätta oss och blogga och maila bakom var sin dator hade vi en mycket trevlig kväll i våra kvarter med Claudio och Carla som behövde någonstans att sova en natt. Snälla som vi är erbjöd vi dem glatt vårt klinkergolv…

Det blev kanske inte så utförligt inlägg som man skulle ha kunnat önska, men skulle det å andra sidan fortsatt hade det blivit så långt att ingen orkat läsa något alls. Så det får räcka så här så länge, internätet vill inte heller ladda upp några bilder så det får bli en kavalkad en annan dag. Här är det för länge sedan sovdags ser ni. God natt och GRATTIS EBBA. fortsättning följer.