housinginmanila

För att ha oroats över en oplanerad helg med ingenting att göra, har den varit överaskande intensiv. Vi tänkte först åka till vulkanen Taal å vandra runt över hela helgen, men efter att ha försökt boka rum på ett hotell som inte längre fanns kvar efter tyfonen vågade vi inte riktigt fortsätta på den idén. Efter mycket funderande igår förmiddag bestämde vi oss till slut för att åka till Chinatown och ta en titt, vi e ju trots allt turister...  Vi trodde oss ha listat ut hur vi skulle ta oss dit och traskade ner längs gatan för att komma till rätt Jeepney-stopp. Det var då vi mötte Mr. Ed, en jurist på stadshusets avdelning för "urban poor affairs" som vi träffade på ett möte i fredags. Han backade just ut med bilen och sade han skulle åt vårt håll. Han erbjöd oss skjuts och vi hoppade glatt in. Två timmar senare släpptes vi av i Chinatown, efter en mindre guidning runt stora delar av staden. Vi fick se parker, kyrkor, stadshus, senaten, teatrar, restauranger och Star City den stora nöjesparken. Samtidigt som vi pratade om bostadsproblemen i stan, hur svårt det var att hitta lämpliga platser att bygga på och få folk att vilja flytta dit. Alltihop mycket intressent, men inte vad vi hade räknat med när vi åt frukost... När vi till slut kom fram var vi så hungriga att det var rakt till närmsta restaurant som hade något mer än grodlår på menyn. Vi hittade en trevlig precis intill en liten stinkade flod, rädslan för magsjuka kom långsamt krypande över delar av vår duo men nöden har ingen lag: e man hungrig så e man. Och maten var fantastiskt god, och inte har vi blivit sjuka heller. Efteråt strosade vi runt lite i området, vars centrum var en kyrka. Vi hörde musik och såg en massa folk så vi smög in och satte oss, just i tid för att höra de avslutande orden i en vigselakt. Och se fotograferingen, alla gäster i alla kombinationer skulle nog fotas med brudparet innan nån fick ge sig därifrån. Vi iaktog spektaklet en stund innan vi gav oss av hemåt igen. Men att hitta en taxi som ville köra så långt i lördagstrafiken var inte lätt, det blev till att förhandla och sedan snurra runt runt i staden för att hitta den bästa vägen. Vet inte hur många små mystiska gränder vi passerade genom.


Eftersom Mr. Ed så gärna ville fortsätta visa oss staden och dess mer svåråtkomliga delar bestämde vi träff för en ny utflykt idag. Han hämtade oss i den stora bilen idag för att kunna köra på besvärliga vägar.. Och så bar det av, det var en intensiv resplan får man väl säga och vi förstod inte alltid vart vi var eller varför. Men det började med ett besök hos the chairman of Barangay Bagong Silagan. De höll som bäst på att arrangera flytten av de familjer som förlorat sina hus i översvämningen, fram till nu hade de fått bo hos vänner, i samlingslokaler mm men imorgon ska åtminstone de 300 från detta samhälle få flytta in i nya hus någonannanstans. Resan fortsatte genom mer och mindre översvämningsdrabbade områden för att titta på olika bostadsområden Ed hade varit inblandad i. Mycket intressent utflykt, men vår nya vän Mr. Ed har uppenbarligen en förmåga att fortsätta mala på utan något behov av energi-intag eller vila. Till skillnad från oss svenska flickor... Till slut blev det lunch tid (vid 4 ungefär) och efter att ha sett på utsikten över staden från en konferensanläggning lyckades vi avstyra ytterligare guidning av området där vi bor och lyckades så begränsa utflykten till att bara ha tagit 6 timmar. Nu ska ingen tro att vi inte uppskattar all omtanke och vänlighet vi möter här. Men ibland är det lite svårt att koncentrera sig på var man är och varför samtidigt som man försöker undvika slå huvet i taket varje gång bilen guppar till (vilket inte är sällan) och försöker förklara hur regeringen fungerar, vem som bestämmer vad, svara på varför vi inte har några problem med bostadsområden där folk bygger som de vill utan att äga marken, hur välfärdssystemet och skatteindrivningen fungerar i Sverige och att Sverige inte är vare sig Schweiz eller en amerikansk delstat. När Louise försökte förklara att vi är en del av den Europeiska löken (onion) men inte använder Euro samtidigt som jag fick frågan varför vi använder pund istället för kronor för att betala inom sjukvården insåg vi nog båda att en del missförstånd är oundvikliga...