skolavslutning
Tröttheten har minst sagt gjort sig påmind denna sista vecka i Manila, det kan man inte nämna nog många gånger. Tanken på att vi snart är i Sverige börjar kännas mindre främmande, det skall faktiskt bli ganska skönt att komma hem. Igår åkte vi i en ny bil, vilket innebär att det finns ett kylsystem. 24 grader, vi frös, hur skall detta gå? Vi har följt väderleken i Sverige och förstår att vi har viss blåst och kyla att vänta. Än finns dock inga varningar på tropicalstormrisk.com runt Skandinavien… Vi ser framför oss ett frostlandskap men frisk krispig luft, ljus i fönstren och varm choklad med grädde på alla bord. Kommer vi bli besvikna?
I veckan så har sjukdomarna drabbat främst Åsa så Louise har fått agera syster, med yoghurtpiller och nyponsoppa. Tror dock att hon börjar piggna till nu, ikväll är det nämligen dags för våran avskedsfest för aktivisterna. Vi, lagliga och ordningsamma, har hyrt takterrassen för en halv förmögenhet (pengar som ingen annan än ordföranden i föreningen antagligen kommer att få se något av), korruption på liten skala. Men är vi så dumma att vi ens kommer på tanken att fråga om lov så är det ju bara att snällt betala. På något vis för vi dölja det för aktivisterna, de pengarna skulle kunna stöttat upp en hel kampanj för deras parti, nästan i alle fall. Nåväl, kul skall det bli. Roger tar med pancit, Jomar kyckling vi står för chokladbollar och dricka och någon annan ”comrade” står för is och sen vet man aldrig vad som kan komma fram däremellan. Det blir en simpel tillställning sittandes på våra gardiner, strålkastare och kanske en ljusslinga.
På tal om ljusslingor så har nu allt julpynt kommit fram från sina gömmor här i Filippinerna. Våran rosa byggnad har dekorerats med ett blinkande slädtåg och granar, på våning 5 i city hallen har man byggt upp en julkrubba i full skala. Gräslig historia men den bär säkert på många underbara minnen... Idag hade vi våran sista presentation, presentutdelning och hejdå ceremoni för våra kollegor. Det var med en tår i ögat vi lämnade en vinkande skara och klev in i hissen för sista gången. Vi vet ju dock att the driver Illoy och ingenjör Irwin kommer att köra oss till flygplatsen, det han damerna låtit bestämma. Det innebär att deras måndag börjar redan klockan 3 på morgonen. Tänk på det ni när ni släpar er till era jobb på måndag morgon. Vi har ännu inte fått någon klarhet i om de kommer att sova i bilen i garaget och varför de inte bara kan beställa en taxi till oss. Illoy och Irwin än våra ”minsta” kollegor och vi skäms redan över att de ej kommer orka lyfta våra väskor men kommer att insistera på att göra det själva tills en olycka inträffar. Må herren ha vaknat för att kunna assistera med en hjälpande hand.
Herren oh Lord. I onsdags förmiddag hann vi med 3 böner. Och när vi stod i matkön stoppades all verksamhet upp, utom vår (Louise pratade och Åsa skickade sms), vi insåg dock ganska snart att det var 18.00 bönen. Ur högtalarna strömmande orden ut som om de kom från vår höghets egen mun, för att sedan repeteras av kunderna. Om man väljer att inte blunda eller titta ner i golvet så kan man utbyta blickar med alla syndare. En hemlig värld av tjyvtittare i tyst samförstånd…
