housinginmanila

En händelserik helg börjar närma sig sitt slut. Tror vi… Men är det något vi lärt oss de senaste dagarna så är det, att man ska ALDRIG ropa hej förrän man kommit över bäcken. Eller som Louise nog hellre skulle uttryckt det: utan alla steg i stegen kommer man inte ända upp. Och just nu kan det hända att vi missat ett steg utan att veta om det…

Allhelgonahelgen är en långdragen och viktig helg i det här landet, så vi har fått en extra dag ”ledigt” idag. Även om vi suttit hemma och jobbat hela dagen var det nog bra att vi inte behövde gå till kontoret idag, det har varit trött i huvet idag kan vi avslöja. Men, som vanligt går vi händelserna i förväg. Alltihop började i fredags morse, under vårt andra besök på projekt-siten. Efter mycket strul och utsiktslösa försök att bli av med lilla ettriga Irwin som tvunget svansade med oss runt i alla skrymslen kom vår räddning i form av en helt ny kamrat. Vår första lokala vän som förstår oss jobbar på motsvarande stadsdelsförvaltningen i vårt område, är revolutionär socialist och har träffat Göran Persson. Trots visst missnöje från vår ”övervakare” från stadshuset lyckades Jomar lova att han skulle ta väl hand om oss och hjälpa oss tillbaka när vi var färdiga. Visserligen lämnade han över den sista uppgiften till sin chef men i övrigt måste man ändå säga att han tagit mycket väl hand om oss sedan han förstod att vi var nästan lika skeptiska till det här bostadsprojektet som han är. Efter att ha spenderat hela förmiddagen i Escopa (projekt-siten) kom vi något mer revolutionära tillbaka till stadshuset och lyckades få till ett möte med Sec. Enriquez (det absolut högsta hönset) och ett försök att ställa honom mot väggen. Men Mr. Secretary är en gammal man som inte lurar sig så lätt. Han var mycket road av våra frågor, och svarade glatt på allt. Men ändra åsikt om något, det är inte hans grej. Men vad ska man göra annat än respektera en gammal gubbe som vet att han har åsikter som är helt åt skogen, men ändå står för dem. Efter 3 timmar på Sec. Enriquez kontor skyndade vi så hem för att hinna äta innan vi skulle bli introducerade till Jomars aktivist-vänner. Detta inträffade ungefär samtidigt som tyfonen kom, ”men det e ju bara trevligt att dricka öl och lyssna på regnet” så vi gick en bit upp på gatan och spelade biljard halva natten med 4 väldigt blyga pojkar och Jomar. Till slut lyckades vi nog ändå få alla att erkänna att vi två är helt värdelösa på att spela biljard och nästan alla av dem att sluta kalla oss Ma’m eller Miss. Oartighet är något vi börjar sakna i allt högre grad.

Lördagen flöt sedan lugnt. Vi vaknade några gånger mitt i natten av vindens tjut och kraftiga regnbyar mot rutorna men när vi vaknade på lördag morgon sken solen och man kunde inte längre se ett spår av något oväder här i området. Vi satt ändå inne nästan hela dagen och försökte skriva rent och sammanfatta alla våra intervjuer från veckan. Och framåt kvällen åkte vi till SM Mall för att shoppa lite, äta lite och gå på bio. Det blev ganska mycket shopping, en snabb middag och en bra film.

Louise köpte bland annat en kamera av den här mannen:

Igår skulle vi ju sen ha vaknat tidigt, jobbat MYCKET och bara tagit en kort promenad i parken här i närheten. Så blev det inte riktigt. Vi bjöd med Jomar och hand bästis till parken, men där var ju rökförbud så det gick minsann inte att stanna där allt för länge. Det blev att sticka till favoritstället och dricka öl och äta istället. Det var väldigt trevligt och hans bästis visade sig vara en härlig före detta revolutionär som blivit organiserad feminist istället men forfarande var kär i Che Guevara. Så kom plötsligt en kamrat till förbi och bjöd med oss allihop till sin systers födelsedagskalas på en bakgård nånstans. Vid det laget hade vi redan insett att det antagligen inte skulle bli så mycket mer jobbat ändå under kvällen så vi tänkte det var lika bra att passa på. Det e ju inte varje dag man blir bjuden på kalas… Och vi hade helt rätt för det är verkligen inte ofta man upptäcker sig själv sitta och äta kyckligfötter i soya och chili hos ett gäng aktivister och prata om malaria-myggor, nakenhet, poesi och Berlin. När sen videoke-maskinen kom fram och alla hard-core-aktivister började sjunga Celine Dion-låtar med djup inlevelse visste vi inte om vi skulle ta till flykten eller bejaka vår egen ton-dövhet. Det kanske var tur att festen för vår del fick ett abrupt slut innan vi behövde ta något beslut i den frågan och plötsligt satt vi hemma i lägenheten igen och undrade vad som hade hänt. Vi vet fortfarande inte vad som hände. Men det var en jätte-trevlig kväll och det har som sagt varit trött i huvet idag så det var nog bra att det inte blev ännu senare.

Nu har vi ändå vaknat till någorlunda, fått lite arbete gjort men har ännu mer att göra imorn inför en liten presentation vi bokat in på onsdag. Vi väntar också på att vår nya kompis ska komma hit å äta pasta med oss, det gäller ju att få ut så mycket sällskap som möjligt av folk innan de inser att vi bara är två fullständigt insnöade typer som egentligen inte är mycket att ha…