housinginmanila

Just nu vill delar av oss inget hellre än att sova, resterande delar säger bara glatt: det e så det går när man dricker öl med revolutionärer sent på kvällarna. Den delen har också redan glömt bort hur trött hon var igår kväll när det sparsamma öldrickandet pågick. Det hade vart bättre att vara trötta samtidigt, men vad ska man göra? Det e bara och bita ihop och inse att det kanske ibland är värt att vara lite trött. Annars hade vi ju missat de oförståbara berättelserna om presidentens öar och någonting som sjunkit på väg till Kina. Och dessutom Louises oslagbara ansiktsutryck när hon försökte hänga med i alla berättelsens vändningar…

Födelsedagskalaset vi var på väg till sist var mycket trevligt. Efter att vi förvirrat textat fram och tillbaks till 3-4 olika människor (eller i alla fall telefoner) lyckades vi förklara var i staden vi hade hamnat och bli upphämtade och vidare-lotsade därifrån. Straffet för att ha råkat betala för lite i Jeepneyn är uppenbarligen att bli avvisad för tidigt, i alla fall om man är så uppenbart vilse som vi ofta är. Väl framme blev vi som vanligt nertryckta i var sin stol och framknuffade till matbordet för att börja äta före alla andra… Vi har fortfarande inte förstått varför det alltid är så, men det är väl bara att acceptera vid det här laget. Varför man sen också måste äta den skumma fruktsalladen i vit gegga tillsammans med de ketchupmarinerade grillspetten är ytterligare en sak som bara är helt fel men ingenting att göra något åt. Gilla läget är vårt nya motto i mångt och mycket.

Vi har haft lite samma upplevelser igen idag, om än i en annan samhällsklass. Mr. Secretary ville ju tvunget bjuda ut oss innan vi åker så det blev en tjusig lunch på en spansk-aktig restaurant. Men även där ska det trugas, nästan matas och överdimensioneras i både mat och presenter. Jeepney-miniatyren var ju visserligen fin, men vad ska man med en husminiatyr i plast som låtsas vara keramik i en konstig terrakotta-imitation och med två små läskiga människor i? Gladast blev vi ändå över T-shirtarna, en cerise till Louise och en lila till Åsa. Vi är sååå glada över att Lani hade tänkt igenom våra personligheter såååå noga och kommit fram till att det var just de rätta färgerna för oss… Vi vill inte alls vara otacksamma, vi är jätteglada över att få mat å ha trevligt, men ibland får det faktiskt vara nog med onödigheter.

Vidare har vi varit på universitetet och träffat ett gäng olika professorer och med det kryssat av ytterligare tre personer vi var tvungna att träffa innan avresa. Och fått ytterligare information att smälta förstås. Snart är vi nog ganska klara för att åka, men man vet aldrig när det dyker upp något nytt påhitt som inte går att avböja. Kvällen ägnas nu framförallt åt att få färdigt en sista presentation om vad vi gjort och vad vi tänker göra när vi är tillbaks i Sverige. Och så har vi gjort ett tappert försök att förbereda för vår avskedsfest på fredag. Det är inte så lätt som man kan tro att ta reda på vem som bestämmer över takterassen. Byggnaden är bevakad av två vakter 24 timmar om dygnet och de trodde vi oss kunna få hjälp ifrån. Speciellt Jeff är ju en hyvens man som alltid vill bjuda på mat så att även han såg ut som ett frågetecken och bara upprepade "roofdeck ma'm" gång på gång när vi frågade om det var tillåtet att ha kalas där förvånade oss lite. Vi får väl se hur det slutar, om inte annat får vi ta hit en tolk till hjälp imorn.