hejdå
Nu är det dags. Idag har vi sagt hejdå till så mycket vi kunnat av vårt grannskap. För en gångs skull lyckades vi gå upp i ganska god tid (det kanske beror på att vi båda somnade i säkert två timmar hos massösen igår) och har haft en ovanligt lång dag känns det som. Det blev lite lokal marknad med de sista desperata inköpen direkt på morgonen. Efter att ha svettats där ett tag tog vi en taxi till floden för att åka färja genom staden, något vi planerat vid flera olika tillfällen de senaste veckorna men inte lyckats komma iväg att göra. När vi väl stod där utanför stationen sa dock taxi-chaffören helt sjävklart: det går ju ingen färja idag, det är ju söndag… Så vad göra annat än att låta honom köra oss hem igen. Istället fick vi ju god tid på oss att påbörja uppröjningen av lägenheten och att försöka organisera packningen. Det massiva berget av saker har under dagen krympt ihop till ganska fint hopvikta högar sorterade i SLÄNGA, GE BORT, TA HEM. Och nu, åtskilliga timmar, avbrott och soppåsar senare är väskorna sprängfulla och soffan belamrad med prylar till den som kan behöva… Om bara badrummet blir städat och golven sopade så är vi klara att ge oss av. (det glädjande meddelandet att badrummet nu är tipptopp städat kom just till skrivaren, så…)
Det ”hutlöst dyra” kalaset på takterassen vi förberedde oss på vid senaste inlägg blev en succé. Det blev ingen pancit från Roger, och till Louises förfäran blev det ytterligare flera invecklade och svårförståliga berättelser från jätte-bäbisen. Jomar däremot kom inte bara med kyckling, utan med en kock som tog över vårt kök och lagade två fantastiskt goda kycklinggrytor. Men eftersom vi bara har två plattor och vi bara hade kokat potatis i förväg blev det ju tvunget att skicka iväg någon att skaffa ris, och någon annan att få tag på is. Här går nämligen inte att dricka ölen utan is i, oavsett hur kall den är från början. Till slut blev det så middag, öl och lekar på taket. Och som vanligt är det alltid några saker vid varje tillställning som förvånar oss. Att det ligger folk överallt i staden och sover har vi slutat förundra oss över, men att man kommer på fest och lägger sig direkt i ett hörn och sover trodde vi ändå inte hände så ofta. Inte trodde nog heller Louise att förslaget att det förlorande laget i leken skulle utföra en dans skulle orsaka så stora bekymmer och pinsamheter för våra nya kompisar. Det var tydligen det värsta tänkbara straffet, och klantigt nog hamnade Åsa i onåd hos hela sitt lag från första början genom att förlora med en gång och tvinga upp laget i en fantastiskt fin koreografi till tonerna av ”Nobody, nobody”. (Om vi inte sagt det så är det den absolut mest populära sången någonsin här verkar det som, och ALLA kan dansen) Efter det nederlaget blev det så blodigt allvar från alla håll. Att fuska, hjälpa motståndarna, eller möjligtvis till slut erkänna att man förlorat verkar inte vara sådant man får lära sig på dagis (?) här.
Som vanligt på vårat tak, blev det en sen kväll. Så igår blev en lugn dag. Som vi redan antytt unnade vi oss varsin helkroppsmassage, och det var nog det bästa vi gjort på länge även om knådningen av axelpartiet inte var nådig. Idag följde vi upp hälsovården med fot-spa och pedikyr som avbrott i packandet, så nu är vi som nya när vi kommer hem. Vi ses snart. KRAMAR
