housinginmanila

Nu är det dags. Idag har vi sagt hejdå till så mycket vi kunnat av vårt grannskap. För en gångs skull lyckades vi gå upp i ganska god tid (det kanske beror på att vi båda somnade i säkert två timmar hos massösen igår) och har haft en ovanligt lång dag känns det som. Det blev lite lokal marknad med de sista desperata inköpen direkt på morgonen. Efter att ha svettats där ett tag tog vi en taxi till floden för att åka färja genom staden, något vi planerat vid flera olika tillfällen de senaste veckorna men inte lyckats komma iväg att göra. När vi väl stod där utanför stationen sa dock taxi-chaffören helt sjävklart: det går ju ingen färja idag, det är ju söndag… Så vad göra annat än att låta honom köra oss hem igen. Istället fick vi ju god tid på oss att påbörja uppröjningen av lägenheten och att försöka organisera packningen. Det massiva berget av saker har under dagen krympt ihop till ganska fint hopvikta högar sorterade i SLÄNGA, GE BORT, TA HEM. Och nu, åtskilliga timmar, avbrott och soppåsar senare är väskorna sprängfulla och soffan belamrad med prylar till den som kan behöva… Om bara badrummet blir städat och golven sopade så är vi klara att ge oss av. (det glädjande meddelandet att badrummet nu är tipptopp städat kom just till skrivaren, så…)

 

 

Det ”hutlöst dyra” kalaset på takterassen vi förberedde oss på vid senaste inlägg blev en succé. Det blev ingen pancit från Roger, och till Louises förfäran blev det ytterligare flera invecklade och svårförståliga berättelser från jätte-bäbisen. Jomar däremot kom inte bara med kyckling, utan med en kock som tog över vårt kök och lagade två fantastiskt goda kycklinggrytor. Men eftersom vi bara har två plattor och vi bara hade kokat potatis i förväg blev det ju tvunget att skicka iväg någon att skaffa ris, och någon annan att få tag på is. Här går nämligen inte att dricka ölen utan is i, oavsett hur kall den är från början. Till slut blev det så middag, öl och lekar på taket. Och som vanligt är det alltid några saker vid varje tillställning som förvånar oss. Att det ligger folk överallt i staden och sover har vi slutat förundra oss över, men att man kommer på fest och lägger sig direkt i ett hörn och sover trodde vi ändå inte hände så ofta. Inte trodde nog heller Louise att förslaget att det förlorande laget i leken skulle utföra en dans skulle orsaka så stora bekymmer och pinsamheter för våra nya kompisar. Det var tydligen det värsta tänkbara straffet, och klantigt nog hamnade Åsa i onåd hos hela sitt lag från första början genom att förlora med en gång och tvinga upp laget i en fantastiskt fin koreografi till tonerna av ”Nobody, nobody”.  (Om vi inte sagt det så är det den absolut mest populära sången någonsin här verkar det som, och ALLA kan dansen) Efter det nederlaget blev det så blodigt allvar från alla håll. Att fuska, hjälpa motståndarna, eller möjligtvis till slut erkänna att man förlorat verkar inte vara sådant man får lära sig på dagis (?) här.

 

 

Som vanligt på vårat tak, blev det en sen kväll. Så igår blev en lugn dag. Som vi redan antytt unnade vi oss varsin helkroppsmassage, och det var nog det bästa vi gjort på länge även om knådningen av axelpartiet inte var nådig. Idag följde vi upp hälsovården med fot-spa och pedikyr som avbrott i packandet, så nu är vi som nya när vi kommer hem. Vi ses snart. KRAMAR

Tröttheten har minst sagt gjort sig påmind denna sista vecka i Manila, det kan man inte nämna nog många gånger. Tanken på att vi snart är i Sverige börjar kännas mindre främmande, det skall faktiskt bli ganska skönt att komma hem. Igår åkte vi i en ny bil, vilket innebär att det finns ett kylsystem. 24 grader, vi frös, hur skall detta gå? Vi har följt väderleken i Sverige och förstår att vi har viss blåst och kyla att vänta. Än finns dock inga varningar på tropicalstormrisk.com runt Skandinavien… Vi ser framför oss ett frostlandskap men frisk krispig luft, ljus i fönstren och varm choklad med grädde på alla bord. Kommer vi bli besvikna?

 

I veckan så har sjukdomarna drabbat främst Åsa så Louise har fått agera syster, med yoghurtpiller och nyponsoppa. Tror dock att hon börjar piggna till nu, ikväll är det nämligen dags för våran avskedsfest för aktivisterna. Vi, lagliga och ordningsamma, har hyrt takterrassen för en halv förmögenhet (pengar som ingen annan än ordföranden i föreningen antagligen kommer att få se något av), korruption på liten skala. Men är vi så dumma att vi ens kommer på tanken att fråga om lov så är det ju bara att snällt betala. På något vis för vi dölja det för aktivisterna, de pengarna skulle kunna stöttat upp en hel kampanj för deras parti, nästan i alle fall. Nåväl, kul skall det bli. Roger tar med pancit, Jomar kyckling vi står för chokladbollar och dricka och någon annan ”comrade” står för is och sen vet man aldrig vad som kan komma fram däremellan. Det blir en simpel tillställning sittandes på våra gardiner, strålkastare och kanske en ljusslinga.

 

På tal om ljusslingor så har nu allt julpynt kommit fram från sina gömmor här i Filippinerna. Våran rosa byggnad har dekorerats med ett blinkande slädtåg och granar, på våning 5 i city hallen har man byggt upp en julkrubba i full skala. Gräslig historia men den bär säkert på många underbara minnen... Idag hade vi våran sista presentation, presentutdelning och hejdå ceremoni för våra kollegor. Det var med en tår i ögat vi lämnade en vinkande skara och klev in i hissen för sista gången. Vi vet ju dock att the driver Illoy och ingenjör Irwin kommer att köra oss till flygplatsen, det han damerna låtit bestämma. Det innebär att deras måndag börjar redan klockan 3 på morgonen. Tänk på det ni när ni släpar er till era jobb på måndag morgon. Vi har ännu inte fått någon klarhet i om de kommer att sova i bilen i garaget och varför de inte bara kan beställa en taxi till oss. Illoy och Irwin än våra ”minsta” kollegor och vi skäms redan över att de ej kommer orka lyfta våra väskor men kommer att insistera på att göra det själva tills en olycka inträffar. Må herren ha vaknat för att kunna assistera med en hjälpande hand.

 

 

Herren oh Lord.  I onsdags förmiddag hann vi med 3 böner. Och när vi stod i matkön stoppades all verksamhet upp, utom vår (Louise pratade och Åsa skickade sms), vi insåg dock ganska snart att det var 18.00 bönen. Ur högtalarna strömmande orden ut som om de kom från vår höghets egen mun, för att sedan repeteras av kunderna. Om man väljer att inte blunda eller titta ner i golvet så kan man utbyta blickar med alla syndare. En hemlig värld av tjyvtittare i tyst samförstånd…

Just nu vill delar av oss inget hellre än att sova, resterande delar säger bara glatt: det e så det går när man dricker öl med revolutionärer sent på kvällarna. Den delen har också redan glömt bort hur trött hon var igår kväll när det sparsamma öldrickandet pågick. Det hade vart bättre att vara trötta samtidigt, men vad ska man göra? Det e bara och bita ihop och inse att det kanske ibland är värt att vara lite trött. Annars hade vi ju missat de oförståbara berättelserna om presidentens öar och någonting som sjunkit på väg till Kina. Och dessutom Louises oslagbara ansiktsutryck när hon försökte hänga med i alla berättelsens vändningar…

 

Födelsedagskalaset vi var på väg till sist var mycket trevligt. Efter att vi förvirrat textat fram och tillbaks till 3-4 olika människor (eller i alla fall telefoner) lyckades vi förklara var i staden vi hade hamnat och bli upphämtade och vidare-lotsade därifrån. Straffet för att ha råkat betala för lite i Jeepneyn är uppenbarligen att bli avvisad för tidigt, i alla fall om man är så uppenbart vilse som vi ofta är. Väl framme blev vi som vanligt nertryckta i var sin stol och framknuffade till matbordet för att börja äta före alla andra… Vi har fortfarande inte förstått varför det alltid är så, men det är väl bara att acceptera vid det här laget. Varför man sen också måste äta den skumma fruktsalladen i vit gegga tillsammans med de ketchupmarinerade grillspetten är ytterligare en sak som bara är helt fel men ingenting att göra något åt. Gilla läget är vårt nya motto i mångt och mycket.

 

 

Vi har haft lite samma upplevelser igen idag, om än i en annan samhällsklass. Mr. Secretary ville ju tvunget bjuda ut oss innan vi åker så det blev en tjusig lunch på en spansk-aktig restaurant. Men även där ska det trugas, nästan matas och överdimensioneras i både mat och presenter. Jeepney-miniatyren var ju visserligen fin, men vad ska man med en husminiatyr i plast som låtsas vara keramik i en konstig terrakotta-imitation och med två små läskiga människor i? Gladast blev vi ändå över T-shirtarna, en cerise till Louise och en lila till Åsa. Vi är sååå glada över att Lani hade tänkt igenom våra personligheter såååå noga och kommit fram till att det var just de rätta färgerna för oss… Vi vill inte alls vara otacksamma, vi är jätteglada över att få mat å ha trevligt, men ibland får det faktiskt vara nog med onödigheter.

 

 

Vidare har vi varit på universitetet och träffat ett gäng olika professorer och med det kryssat av ytterligare tre personer vi var tvungna att träffa innan avresa. Och fått ytterligare information att smälta förstås. Snart är vi nog ganska klara för att åka, men man vet aldrig när det dyker upp något nytt påhitt som inte går att avböja. Kvällen ägnas nu framförallt åt att få färdigt en sista presentation om vad vi gjort och vad vi tänker göra när vi är tillbaks i Sverige. Och så har vi gjort ett tappert försök att förbereda för vår avskedsfest på fredag. Det är inte så lätt som man kan tro att ta reda på vem som bestämmer över takterassen. Byggnaden är bevakad av två vakter 24 timmar om dygnet och de trodde vi oss kunna få hjälp ifrån. Speciellt Jeff är ju en hyvens man som alltid vill bjuda på mat så att även han såg ut som ett frågetecken och bara upprepade "roofdeck ma'm" gång på gång när vi frågade om det var tillåtet att ha kalas där förvånade oss lite. Vi får väl se hur det slutar, om inte annat får vi ta hit en tolk till hjälp imorn.

Vi har tappat flytet på bloggen. Tiden lixom srpinger ifrån oss och vår lediga tid offras till sömn. Sedan festligheterna i tisdags så har vi hunnit med två härliga kvällar i goda vänners lag på vår takterass, blivigt bjudna på middag av en Alex och bjudit HURA kollegorna på tillställning här hemma hos oss.  Louise har även haft en släng av en-dags-influensa och kackerlacksbettsirritation medan Åsa har fixat med presenter och dyligt innför kommande vecka och tagit hand om sin ynkliga kompis bäst hon kunnat. Nu skall vi iväg på ett till födelsedagskalas, folk fyller år i detta land som aldrig förr. Vi tror dock vi kommer avvika relativt tidigt då en pokerturnering väntar. Hur skall det gå, nåväl…

 

Bjudningen för HURA är lite av ett kapitel för sig. Men resultatet är att vi står med en balja pastasallad, 30 chokladbollar, 7 liter öl och 4 liter vin över. Vi tog nog i lite i överkant. De lät också tala om att vi ”fyllde deras hjärtan men inte deras magar”. Som tur var hade de med sig lite grillade kycklingtarmar så svälta behövde de inte. Mr. Secretary själv slöt också upp en stund. Han kom i sällskap med kontorsdamerna, tog sig glatt några glas öl, berättade om när han var ung (för MYCKET längesen), blev väldigt imponerad över chokladbollarna (har ni gjort dessa HELT själva???!!) och intresserade sig slutligen mest för hur Louises pojkvän ser ut. Bildspelet vi startat på datorn drog snabbt allas blickar till sig när det ryktades att Samuel skulle finnas med och så fort någon av manligt kön dök upp riktades blickarna frågande mot Louise: Nej, inte han heller var svaret de flesta gånger.. (ne, det är åsas bror… nä, det är åsas farfar.. nä det där e någon föreläsare vi såg förra veckan.. nä, det där är Louise själv.. nä, de två har vi aldrig sett förr…) När han väl dök upp mumlade alla något och såg frågande på varann istället, tvättar han???

 

Som det kanske framgått redan tidigare är vi väldigt förtjusta i vår nya revolutionära kompis. Men de senaste dagarna har vi fått en ny favorit, hans apa Boni. Han är en Långsvansad filippinsk apa (eller nåt) och väldigt lik herr Nilsson. Vi har mötts tidigare, men blev ordentligt presenterade först i tisdags på post-birthday-poesi-partyt vi oroat oss för hela helgen. Det kan inte finnas mycket som är sötare än en liten lurvig krabat som klättrar om kring och tigger om kli på magen. Vi har redan börjat planera kidnappningen och hemresan med Boni, det kan hända att vi blir lite försenade om vi upptäcker vi måste ta honom via något hemligt flyktingnätverk till Sverige…

 

 

Nu vet vi att ett revolutionärt poesi-party innehåller rom och iste, snacks så som musslor kokta i sprite, nudlar, gris- och tofuröra och tonfisksallad, revolutionärer som läser kärleksdikter (och andra kompositioner), helst apor och tydligen VÄLDIGT mycket tobaksrök.

 

 

Vi börjar nu få mycket att stå i inför när hemresan även i övrigt. Förutom att vi har nästan hela veckan uppbokad med personer vi borde möta innan vi åker jobbar vi också febrilt med avskedspresenter, planera avskedskalas och på att få test.-köra en jeepney. Vi lyckades, efter lite tjat få köra tricycle häromkvällen så vi tror nog att möjligheterna finns även om alla vi pratat med hittills bara skrattat… Baserat på våra upplevelser tror vi dock att allt går att fixa allt i den här stan, vår tur har inte svikit oss än i alla fall.

 

 

livet i/på en tricycle

Fyra härliga dagar avverkade och vi är åter tillbaka i bullriga Manila, bland siffror, möten och förvirring. Minns jag inte fel nämnde vi förra veckan att HURA utan att fråga oss först tänkte skicka med två av de manliga anställda som någon form av livvakter. Vi fick reda på detta först när de kom med tidtabell över flyg till Palawan. Då var det dags för oss att sätta ner foten och nästan till och med höja rösten. Även då det är en rar gest så uppskattade vi inte tanken. Först när vi vänligt men bestämt sa att vi inte var intresserade av att åka överhuvudtaget om vi skulle ha eskort samt frågat ”bossen”om lov att åka på egen hand fick vi tillslut ett okej. Skönt! Vi tillät oss dock bli skjutsade till flygplatsen men vågade inte riktigt andas ut innan vi såg vår delegation vända och köra vidare.

 

Väl i Puerto Princesa ville vi ta oss vidare upp mot västkusten för att komma ifrån storstadskaoset. Vi hittade fyra Amerikaner på väg åt samma håll och kunde dela på en stortaxi som tog oss 2,5 timmar nordväst. Inte många mil men desto fler kurvor och gropar i vägen. Efter denna skumpiga färd var vi äntligen framme vid kusten och vi båda kände oss som hemma! Bungalow på stranden och grillad fisk med havsstänk på benen. Kan man må bättre? Fredagen spenderade vi med våra nya vänner och trekkade ”the monkey trail” till the Subterrainean river. Svettig men välbehövlig promenad genom djungeln. Båttur in i grottorna med två härliga guider som tolkade in allt från Jesu födelse till bacon i alla formationer som utgjorde väggar och tak. Vi erbjöds ett bad i det kalla vattnet och insåg senare att det var förbjudet. Skönt var det i vilket fall! Karaoke i Sabang på kvällen, vi försvarade Sveriges färger och sjöng lite ABBA till förskräckta såsom förtjusta miner...

 

 

Vidare norrut på lördag morgon. Båttransport med destination Port Barton, en liten lugn kustby. Vita stränder, turkosa vatten och hängmattor. Det är faktiskt riktigt gött att ligga och lata sig, så det gjorde vi, mest hela lördagen. På söndagen åkte vi med båt och guide ut och snorklade vid lite olika rev. Fint! Men vad trött man blir, så på eftermiddagen återvände vi till våra hängmattor och slumrade lite till. Nu kanske ni tror är vi bränt söder vår ljusa hud, och då tror ni rätt. Trots solskydd 30 har vissa utvalda delar fått ta visst stryk av solens strålar. Nåväl, det var det värt.

 

 

Jeepney tillbaka till Puerto Princesa på måndagsmorgon, fascinerande hur mycket man kan få plats med på ett enda fordon. Vi kom i alle fall hem tryggt och känner oss glada och utvilade efter lite frisk luft. Inser att det nu bara är 2 veckor kvar men en hel del att göra. Koppla på svenska effektiviteten och hoppas på bra flyt så skall vi nog lyckas få ihop all info vi behöver. Nu är det dags att gå på ”post-poesi-party” hos vår kompis Jomar som fyllt år. Alla måste läsa upp en egenskriven dikt vilket orsakat viss magknip i vår duo. Kul skall det dock bli!

 

Vår fina röda Jeepney med massa ris på taket. Och en liten väska.

Nu har det varit tyst lite för länge här kanske, och kommer förbli över helgen för nu åker vi på semester!! Å andra sidan krävs också viss uppmuntran i form av MÅNGA roliga kommentarer till inläggen för att vi inte ska gå ner oss i depression och tysthet... Gårdagen var en så händelselös men ändå galen dag att vi är tvugna att ta semester innan vi kan berätta om alla konstigheter vi nästan åkt på.. Arrrrgh!

Hur som helst. Vi åker till Palawan, utan eskort från kontoret (även om det var nära..), och med hopp om fint väder och långa stränder. Återkommer till civilisationen på måndag kväll... Hörs då.

En händelserik helg börjar närma sig sitt slut. Tror vi… Men är det något vi lärt oss de senaste dagarna så är det, att man ska ALDRIG ropa hej förrän man kommit över bäcken. Eller som Louise nog hellre skulle uttryckt det: utan alla steg i stegen kommer man inte ända upp. Och just nu kan det hända att vi missat ett steg utan att veta om det…

 

Allhelgonahelgen är en långdragen och viktig helg i det här landet, så vi har fått en extra dag ”ledigt” idag. Även om vi suttit hemma och jobbat hela dagen var det nog bra att vi inte behövde gå till kontoret idag, det har varit trött i huvet idag kan vi avslöja. Men, som vanligt går vi händelserna i förväg. Alltihop började i fredags morse, under vårt andra besök på projekt-siten. Efter mycket strul och utsiktslösa försök att bli av med lilla ettriga Irwin som tvunget svansade med oss runt i alla skrymslen kom vår räddning i form av en helt ny kamrat. Vår första lokala vän som förstår oss jobbar på motsvarande stadsdelsförvaltningen i vårt område, är revolutionär socialist och har träffat Göran Persson. Trots visst missnöje från vår ”övervakare” från stadshuset lyckades Jomar lova att han skulle ta väl hand om oss och hjälpa oss tillbaka när vi var färdiga. Visserligen lämnade han över den sista uppgiften till sin chef men i övrigt måste man ändå säga att han tagit mycket väl hand om oss sedan han förstod att vi var nästan lika skeptiska till det här bostadsprojektet som han är. Efter att ha spenderat hela förmiddagen i Escopa (projekt-siten) kom vi något mer revolutionära tillbaka till stadshuset och lyckades få till ett möte med Sec. Enriquez (det absolut högsta hönset) och ett försök att ställa honom mot väggen. Men Mr. Secretary är en gammal man som inte lurar sig så lätt. Han var mycket road av våra frågor, och svarade glatt på allt. Men ändra åsikt om något, det är inte hans grej. Men vad ska man göra annat än respektera en gammal gubbe som vet att han har åsikter som är helt åt skogen, men ändå står för dem. Efter 3 timmar på Sec. Enriquez kontor skyndade vi så hem för att hinna äta innan vi skulle bli introducerade till Jomars aktivist-vänner. Detta inträffade ungefär samtidigt som tyfonen kom, ”men det e ju bara trevligt att dricka öl och lyssna på regnet” så vi gick en bit upp på gatan och spelade biljard halva natten med 4 väldigt blyga pojkar och Jomar. Till slut lyckades vi nog ändå få alla att erkänna att vi två är helt värdelösa på att spela biljard och nästan alla av dem att sluta kalla oss Ma’m eller Miss. Oartighet är något vi börjar sakna i allt högre grad.

 

 

Lördagen flöt sedan lugnt. Vi vaknade några gånger mitt i natten av vindens tjut och kraftiga regnbyar mot rutorna men när vi vaknade på lördag morgon sken solen och man kunde inte längre se ett spår av något oväder här i området. Vi satt ändå inne nästan hela dagen och försökte skriva rent och sammanfatta alla våra intervjuer från veckan. Och framåt kvällen åkte vi till SM Mall för att shoppa lite, äta lite och gå på bio. Det blev ganska mycket shopping, en snabb middag och en bra film.

 

Louise köpte bland annat en kamera av den här mannen:

 

Igår skulle vi ju sen ha vaknat tidigt, jobbat MYCKET och bara tagit en kort promenad i parken här i närheten. Så blev det inte riktigt. Vi bjöd med Jomar och hand bästis till parken, men där var ju rökförbud så det gick minsann inte att stanna där allt för länge. Det blev att sticka till favoritstället och dricka öl och äta istället. Det var väldigt trevligt och hans bästis visade sig vara en härlig före detta revolutionär som blivit organiserad feminist istället men forfarande var kär i Che Guevara. Så kom plötsligt en kamrat till förbi och bjöd med oss allihop till sin systers födelsedagskalas på en bakgård nånstans. Vid det laget hade vi redan insett att det antagligen inte skulle bli så mycket mer jobbat ändå under kvällen så vi tänkte det var lika bra att passa på. Det e ju inte varje dag man blir bjuden på kalas… Och vi hade helt rätt för det är verkligen inte ofta man upptäcker sig själv sitta och äta kyckligfötter i soya och chili hos ett gäng aktivister och prata om malaria-myggor, nakenhet, poesi och Berlin. När sen videoke-maskinen kom fram och alla hard-core-aktivister började sjunga Celine Dion-låtar med djup inlevelse visste vi inte om vi skulle ta till flykten eller bejaka vår egen ton-dövhet. Det kanske var tur att festen för vår del fick ett abrupt slut innan vi behövde ta något beslut i den frågan och plötsligt satt vi hemma i lägenheten igen och undrade vad som hade hänt. Vi vet fortfarande inte vad som hände. Men det var en jätte-trevlig kväll och det har som sagt varit trött i huvet idag så det var nog bra att det inte blev ännu senare.

 

 

Nu har vi ändå vaknat till någorlunda, fått lite arbete gjort men har ännu mer att göra imorn inför en liten presentation vi bokat in på onsdag. Vi väntar också på att vår nya kompis ska komma hit å äta pasta med oss, det gäller ju att få ut så mycket sällskap som möjligt av folk innan de inser att vi bara är två fullständigt insnöade typer som egentligen inte är mycket att ha…

Nu ska vi se, tar oss tid att försöka ladda upp lite fler bilder från senaste veckan. Titta, fundera och njut. Förklaringar kommer eventuellt framöver.

Onsdag och torsdag har varit helt vanliga kontorsdagar. Möten och lite arbete däremellan. Men nu förstår ni, det behöver inte det betyda att det inte har hänt lustiga saker som man kan skvallra om på en blogg som denna. Det är det finurliga i kråksången.

Här på ”kommunen” så är veckodagarna färgkodade, i onsdags var det orange/hudfärgad dag medan torsdagar är blå. Fredagar är det tvättdag och då är det valfri klädsel på kontoret. Uniformerna är blus i kanvastyg, färgmatchad dressjacka samt svart byxa. För män så är det en lätt och ledig skjorta som gäller, mest lätt, inte så ledig. Alla har exakt likadana, med t-skirt eller linne under. Vi försöker så gott vi kan koda våran klädsel för att smälta in i hissen, Åsa lyckades utmärkt idag! I morgon ser vi vår chans att verkligen komma till vår rätt, svart klädsel för att toka till det lite innan haloween helgen. Nog om klädsel.

Tre möten har vi varit på, igår var det ”intervjuer” men de familjer som skall förflyttas då de bor på ockuperad mark. De får ansöka om en bostad i de nya husen som skall byggas om de bott och ägt det hus de nu bor i sedan den 28 mars 1992. För så är det bestämt i lagen. Vi båda fann mötet ganska obehagligt då det mer var någon form av utfrågning och granskning än en intervju. Det var mest tagalog som pratades, men numer uppfattar vi lite tack vare de insprängda engelska orden. Vi lämnade mötet lite illa till mods men vi börjar samtidigt få lite uppfattning om hur processerna ser ut och hur HURA arbetar.

Idag bärjade vi med ett möte med en svensk som arbetar på Cities Development Initiative of Asia, givande möte och smidigt med samma språk! CDIA är tänkta att fylla upp gapet mellan planering och förverkligande vid utveckling av Asiatiska städer som ansöker om assistans. Det är lite så vi tänker att vi skall kunna bidra på HURA, matcha ”visions and missions” med hur verkligheten ser ut och hur deras byggnader uppfyller de krav de satt upp för sig. Humm...

Eftermiddagsmötet hade vi med våra kollegor, vi försökte diskutera och reda ut lite frågetecken kring HURA och deras arbetsprocesser. Det är mycket som förvånar oss och jag kan förstå att vi låter lite anklagande här på bloggen. Men alla dessa lagar och förbud! Helt utan anledning, eller snarare av fel anledning. Ett exempel är byggnadernas tak. De är tänkta att kunna användas av alla i huset för gemensamma aktiviteter, det finns höga staket och relativt goda förutsättningar för att kunna vara bra gemensamma platser. Men det har man nu förbjudit för att skräp hamnar i stuprören och då blir det översvämning. Varför inte bara sätta upp papperskorgar? Nä, papperskorgar är ingen ide, för ingen kommer använda dem samt att ingen tar ansvar för att tömma dom... Så då förbjuder man istället människor att använda taket. Den egentliga orsaken till översvämningar på taket är dock ett konstruktionsfel från byggskedet, men då byggfirman gått i konkurs är det kört. Tröttsamt.

Klockan tre idag så ringde en skolklocka på våning 10, alla ställde sig upp, de röda flimrande lamporna tändes vid altaret och ett kassettband spelades upp med eftermiddagsbönen. Han måste ha mycket att göra där uppe på sitt moln om han skall hinna lyssna på alla dessa böner våran vän gud. ”Guida oss på vägen för att ge vårat arbete mycket frukt”. Vi har inget emot gud eller religioner men för guds skull, ge karl lite vila ibland och jobba!

Vi tar för givet att det är mest vänner och familj som läser denna blogg och vi hoppas att de känner oss så väl så att ironin inte missuppfattas som ondska, ilska eller missnöje. Förlåt oss i annat fall. Amen.

 

Vi skulle gärna vilja visa fler bilder men det tar sån tid,

och vi är så trötta. Håll tillgodo.

 

 

 

 

 

Tillbaka på fast mark igen så att säga. Det känns nu väldigt längesen vi masade oss upp i ottan, packade med oss en flaska med nyponsoppa och 4 knäckebrödbitar och tog en taxi genom stan i torsdags morse. Många gråa hår har slagit rot, agressioner och ohämmade skrattattacker har blandats och obegripliga mängder ris har konsumerats. Vi ska försöka börja från början…

 

Workshopen om ”Water and Sanitation in Urban Poor Communities” var för 30 studenter eller unga yrkesverksamma arkitekter, ingenjörer och andra berörda yrkesgrupper tillsammans med engagerade medlemmar i olika organisationer från 3 olika informella bostadsområden i Metro Manila. Den anordnades av TAO-Pilipinas, en grupp arkitekter och planerare som är våra skyddsänglar här i staden. Två dagar var fullsmockade med föreläsningar på ett ”resort” strax utanför staden, två dagar var studiebesök, ”community workshop” och övernattning hos familjer i de 3 berörda bostadsområdena och de två avslutande dagarna var presentation och färdigställande av projektplaner.

 

Förväntansfulla anlände vi Villa Christina, Antipolo, en byggnad med anor från 1994. Ljusrosa betong med fina sprickbildningar i fasaden, högblankt polerat marmor golv och en hiss vars dörrsensorer antingen reflekteras mot för ljusa ytor så de inte ser oss blekfisar eller får spel om någon som är längre än 1,50 passerar. Vet inte annars hur man ska förklara att alla fyra utbölingar lyckades klämmas fast åtminstone en gång var. För att gå vidare till föreläsningarna så var det mesta mycket intressent men vi kan inte gå i god för allt som hände då våra språkkunskaper i tagalog som tidigare nämnts är begränsade. Tyvärr drar det ju lätt ut på tiden när det ska fotograferas ordentligt, filmas från minst två vinklar och delas ut certifikat till alla inblandade hela tiden. När vi snubblade ut ur föreläsningssalen den första dagen hade vi suttit i samma rum i mer än 10 timmar. Och då blev vi ”den internationella delegationen” utan att få veta riktigt varför utskickade i förväg… Ni ska inte tro vi blev dåligt omhändertagna dock, det serverades såklart mat oavbrutet, erbjöds stolar så fort man reste sig och översattes glatt när språksvårigheter uppstod.. (under första dagen alltså).

 

Andra dagen fortlöpte ganska likt den första. Tidig morgon, vitlöksris och helstekt fisk till frukost (skeptiska blickar utbyttes mellan 4 förvirrade utlänningar innan vi dök över kaffet istället) och många föreläsningar om framförallt bajsbeteenden, det utlöstes många genanta fniss vill jag lova. Allt eftersom dagen flöt började det bli en viss sammanhållning inom denna internationella delegation. Det är ju sååå skönt att få bekräftat att man inte e de enda två knäppgökar från långt borta som sitter och tycker att folk ibland beter sig märkligt här, utan att andra som kommer hit från andra ställen också tycker det. Det är antagligen det vår nyfunna vänskap med Carla från Venezuela och Claudio från Italien bygger på. De bor i Bankok och gör lite nästan samma sak som vi fast eventuellt lite mer avancerat och i lite längre tid. Det har alldeles säkert skrattats mycket och gott åt oss, men vi har garanterat skrattat minst lika mycket tillbaks.

 

När det så blev dags att åka ut i verkligheten blev det ett känslosamt avsked, vi hade delats in i olika grupper… Alla var oroliga för hur vi förvirrade stackars svenska flickor skulle klara oss utan varandra. Så kanske även vi.. Men, sån är verkligheten. Så medan Åsa åkte genom hela Manila ut till havet och 2000 hus på pålar i vattnet hamnade Louise mitt i Quezon City på nästan känd mark, men också den kanske skitigaste mark man kan tänka sig. De följande dagarna var fantastiska, på många sätt. Att se förvirringen hos studenter från stan som ska försöka organisera sig själva var ju en upplevelse. Att vi från andra sidan jorden som inte förväntas veta någonting om något här var de som var minst förvånade över förhållandena dit vi kom är ju absurt och helt galet. Men om vi istället ska fokusera på vad vi faktiskt upplevde så spelade inte bortskämda 19åringar någon roll egentligen, inte ens att de tröttnade på att översätta samtalen gjorde särskilt mycket i slutändan. Det fanns gott om glada barn att leka med som inte brydde sig om ifall man förstod varandra eller inte, fantastiskt drivande men blyga kvinnor som tog in oss i sina hem och skämde bort oss så gott de kunde med överflöd av god mat och värme.

 

Workshopen gick ut på att genom brukardeltagande och vägledning av studenterna utveckla ett genomförbart projekt som ska förbättra förhållandena i området, helst sanitära förhållanden men eftersom initiativet ska komma från de boende ska det vara något som de tillsammans med organisationen vill och kan genomföra. Tyvärr kunde vi pga av språkproblem inte delta så mycket i själva community-workshopen, men vad gör det egentligen. Det var när vi kom tillbaka till Villa Christina på måndag morgon, trötta men glada och Louise full med någon slags bett, som frustrationen kom smygande. Att folk, som aktivt anmält sig för att hjälpa till och göra någon skillnad här i kaoset, kan vara så ignoranta och dåliga på att lyssna till andra att det går ut över ett arbete som väckt hopp hos så många som behöver det och också utlovats till de som lagt dyrbar tid på det gör oss trötta. Efter många timmars oprodiktivt arbete, ett antal avsides utbrott på svenska och ev ännu fler på italienska, blev det till slut ändå något gjort. Workshopen avslutades med åtminstone 2,5 genomförbara projekt med tidplaner och redo att sättas igång. Vi åkte därifrån ännu tröttare, livligt diskuterande, glada att slippa vissa, men också glada att ha med oss två extra. Istället för att åka direkt hem och sätta oss och blogga och maila bakom var sin dator hade vi en mycket trevlig kväll i våra kvarter med Claudio och Carla som behövde någonstans att sova en natt. Snälla som vi är erbjöd vi dem glatt vårt klinkergolv…

 

Det blev kanske inte så utförligt inlägg som man skulle ha kunnat önska, men skulle det å andra sidan fortsatt hade det blivit så långt att ingen orkat läsa något alls. Så det får räcka så här så länge, internätet vill inte heller ladda upp några bilder så det får bli en kavalkad en annan dag. Här är det för länge sedan sovdags ser ni. God natt och GRATTIS EBBA. fortsättning följer.

Idag har vi varit med i en talk-show! Utan att egentligen veta varför begav vi oss mot DHC Building. En gó trio från kontoret skjutsade glatt oss till mötesplatsen. Väl där träffade vi två personer från the Presidential Commission for the Urban Poor, som varje onsdag sänder en show med titeln ”Urban Poor´s journey”. Vidare mot studion. Damernas sminkväskor fram och våra ansikten genomgick en mindre förvandling. Som två blåglåmiga men dock orörda diamanter föddes stjärnorna i oss. Lite blått här, lite rosa där och lite rouge på slutet - ”to make us more beautiful”. Sen var det dags för sändning, gick sådär. Svårt att hitta korta och bra svar samt att knyta an det hela till detta projekt, vårens projekt och förhållanden i Manila jämfört med i Sverige. Men vi hoppas att man förstår något från våra gemensamma något vacklande svar. Tyvärr har vi inte kunnat titta på programmet ikväll. Till 19 sändningen hade vi endast antenn, till 22 sändningen skaffade vi en kabel. Men fel. Utbudet var inte så stort i vår mataffär, man kan säga att vi hoppades på det bästa. Men men, vi skulle få en kopia på skiva så får vi ha filmkväll en annan kväll. Med popcorn. Och nationalsång. Vi bjöd våra nya vänner på bilar, mycket uppskattat av programledaren! Det rådde lite frågetecken kring huruvida man skulle spotta ut bilen när man tuggat klart eller svälja bilen när man kände sig färdigtuggad. Ett bra exempel på en liten sak som känns självklart för oss bilätare, men som kan förvirra andra. Vi funderar mycket på hur ofta vi gör saker här som verkar heltokigt i andras ögon. Vi tror ganska ofta...

 

Nu kommer det att bli uppehåll i bloggeriet i ungefär precis 6 dagar. Vi skall delta i en workshop som handlar om ”water and sanitation”. Det hela arrangeras av TAO Philippinas och vi känner oss väldigt glada över att vi får vara med. Man kan nå oss på våra mobiltelefoner om man vill. Annars så lovar vi att snart skriva igen, och då kan jag tro att det blir långt och till och med lite spännande... det ni!

 

Förresten, vi har en adress om någon vänlig själ därute vill sända oss ett brev. Såntdäringa riktigt brev då. 709 MRL Building, Malakas Street, Barangay Central, Quezon City, Metro Manila

 

Vi skulle nog avråda er från att skicka diamanter och andra juveler, vi har ännu inte lokaliserat exakt vart posten kommer..

Trevlig helg!

Tro det eller ej, vissa dagar är bara vanliga arbetsdagar även i detta landet. Efter att igår ha blivit runtdragna i stadshuset för att hälsa på först borgmästaren (som inte hade tid med vare sig oss eller det inbokade mötet som de andra var där för) och sen vice borgmästaren som pratade ivrigt om klimatkonferensen i Köpenhamn och hans initiativ till att koppla samman alla avloppssystem i staden har det idag varit skönt att bara sitta still på kontoret och titta på datorskärmen. Och tro det eller ej, vi har faktiskt kommit igång och fått lite gjort.. Vi tror att vi har kommit på något bra, men man vill ju inte säga för mycket i ett så här tidigt skede ifall vi skulle upptäcka att det inte var så smart ändå. Den insikten skulle kunna komma imorgon...

Samtidigt övar vi upp kunskaperna om vårt eget land för att kunna svara på alla konstiga frågor vi får. Det har lästs på om regering och riksdag, det övas flitigt på nationalsången och fader vår (för den dagen någon av oss kommer tvingas hålla i bordsbönen) och köps enbart svensk juice i affärerna.. Av någon anledning har vår mataffär slagit på stort när det gäller inköpen av cypriotisk juice med svensk text. Vårt nya helt filippinska nöje däremot är tricycle-åkning. Dessa fantastiska små färdmedel som är precis så stora att vi kan kila in oss i sidovagnen båda två och sitta där stadigt och säkert för transport de där korta men skoskavsgivande sträckorna mellan jeepney-stoppet och lägenheten eller när man inte orkar bära 10 liter vatten hem från mataffären. Man får väl lägga till att det e tur det är nerför från affären, annars hade det nog blivit svårt med den transporten. En vacker dag kommer vi få krångla oss ut och putta på för att hem båda två. Vi är något över standard-storlek så att säga...

För att ha oroats över en oplanerad helg med ingenting att göra, har den varit överaskande intensiv. Vi tänkte först åka till vulkanen Taal å vandra runt över hela helgen, men efter att ha försökt boka rum på ett hotell som inte längre fanns kvar efter tyfonen vågade vi inte riktigt fortsätta på den idén. Efter mycket funderande igår förmiddag bestämde vi oss till slut för att åka till Chinatown och ta en titt, vi e ju trots allt turister...  Vi trodde oss ha listat ut hur vi skulle ta oss dit och traskade ner längs gatan för att komma till rätt Jeepney-stopp. Det var då vi mötte Mr. Ed, en jurist på stadshusets avdelning för "urban poor affairs" som vi träffade på ett möte i fredags. Han backade just ut med bilen och sade han skulle åt vårt håll. Han erbjöd oss skjuts och vi hoppade glatt in. Två timmar senare släpptes vi av i Chinatown, efter en mindre guidning runt stora delar av staden. Vi fick se parker, kyrkor, stadshus, senaten, teatrar, restauranger och Star City den stora nöjesparken. Samtidigt som vi pratade om bostadsproblemen i stan, hur svårt det var att hitta lämpliga platser att bygga på och få folk att vilja flytta dit. Alltihop mycket intressent, men inte vad vi hade räknat med när vi åt frukost... När vi till slut kom fram var vi så hungriga att det var rakt till närmsta restaurant som hade något mer än grodlår på menyn. Vi hittade en trevlig precis intill en liten stinkade flod, rädslan för magsjuka kom långsamt krypande över delar av vår duo men nöden har ingen lag: e man hungrig så e man. Och maten var fantastiskt god, och inte har vi blivit sjuka heller. Efteråt strosade vi runt lite i området, vars centrum var en kyrka. Vi hörde musik och såg en massa folk så vi smög in och satte oss, just i tid för att höra de avslutande orden i en vigselakt. Och se fotograferingen, alla gäster i alla kombinationer skulle nog fotas med brudparet innan nån fick ge sig därifrån. Vi iaktog spektaklet en stund innan vi gav oss av hemåt igen. Men att hitta en taxi som ville köra så långt i lördagstrafiken var inte lätt, det blev till att förhandla och sedan snurra runt runt i staden för att hitta den bästa vägen. Vet inte hur många små mystiska gränder vi passerade genom.


Eftersom Mr. Ed så gärna ville fortsätta visa oss staden och dess mer svåråtkomliga delar bestämde vi träff för en ny utflykt idag. Han hämtade oss i den stora bilen idag för att kunna köra på besvärliga vägar.. Och så bar det av, det var en intensiv resplan får man väl säga och vi förstod inte alltid vart vi var eller varför. Men det började med ett besök hos the chairman of Barangay Bagong Silagan. De höll som bäst på att arrangera flytten av de familjer som förlorat sina hus i översvämningen, fram till nu hade de fått bo hos vänner, i samlingslokaler mm men imorgon ska åtminstone de 300 från detta samhälle få flytta in i nya hus någonannanstans. Resan fortsatte genom mer och mindre översvämningsdrabbade områden för att titta på olika bostadsområden Ed hade varit inblandad i. Mycket intressent utflykt, men vår nya vän Mr. Ed har uppenbarligen en förmåga att fortsätta mala på utan något behov av energi-intag eller vila. Till skillnad från oss svenska flickor... Till slut blev det lunch tid (vid 4 ungefär) och efter att ha sett på utsikten över staden från en konferensanläggning lyckades vi avstyra ytterligare guidning av området där vi bor och lyckades så begränsa utflykten till att bara ha tagit 6 timmar. Nu ska ingen tro att vi inte uppskattar all omtanke och vänlighet vi möter här. Men ibland är det lite svårt att koncentrera sig på var man är och varför samtidigt som man försöker undvika slå huvet i taket varje gång bilen guppar till (vilket inte är sällan) och försöker förklara hur regeringen fungerar, vem som bestämmer vad, svara på varför vi inte har några problem med bostadsområden där folk bygger som de vill utan att äga marken, hur välfärdssystemet och skatteindrivningen fungerar i Sverige och att Sverige inte är vare sig Schweiz eller en amerikansk delstat. När Louise försökte förklara att vi är en del av den Europeiska löken (onion) men inte använder Euro samtidigt som jag fick frågan varför vi använder pund istället för kronor för att betala inom sjukvården insåg vi nog båda att en del missförstånd är oundvikliga...

Detta blogginlägg  med ett vackert fågelmedley är speciellt gjort för Knut på hans födelsedag. Då min kamera inte är så snabb och bra har jag mest bilder på fågelmotiv. Men bild 2 är på svalor som sover, eller solar, på en vägg. Tror jag. Grattis Grattis i vilket fall. Förresten, för er som inte känner min far så är fåglar för honom som tomtebesöket på julafton är för oss andra. Det allra bästa i hela hela världen.